Utöpromenaden

Efter Adolf-Öhmans viker vi av åt vänster och tar oss vidare längs en stig och några trappor upp på fyrberget. Vi går först till den gul-svarta lotsstationsbyggnadens södra sida, där vi får en utmärkt överblick över havet. Söder om Utö finns endast några små bergsholmar och kobbar och följande större landmassa är Estlands Dagö, ca 120 kilometer i sydsydost.

Den nuvarande lotsstationen byggdes 1958 och den ersatte då en träbyggnad vars stomme troligen uppförts redan på 1840-talet. Att det gick att få lots vid Utö redan i mitten på 1600-talet framgår ur Johan Månszons sjöbok.

Den fasta bosättningen kom till Utö med kronolotsarna på 1700-talet. På Månszons tid bodde lotsarna ännu på Jurmo, men på 1740-talet flyttade två av Jurmobönderna med sitt folk till Utö och blev ordinarie kronolotsar. Från Jurmo by avskildes Utö först i slutet av 1800-talet.

Utö lotsplats har sedan mitten av 1800-talet utgjort den viktigaste inkörsporten till Skärgårdshavet. Som störst var lotsningarnas antal kring 1970, dryga 2300, men har sedan dess minskat med hälften. I dag lotsas från Utö fartyg till alla större hamnar i Skärgårdshavet - allt från Hangö i sydost till Enskär i nordväst och även i motsatt riktning ut till havs. Den livliga trafiken har bidragit till Utös sorgliga rykte som skeppskyrkogård. På Utö hembygdsmuseum kan du närmare bekanta dig med de dramatiska skeppsbrotten i Utövattnen i form av berättelser, föremål och foton.

Finlands första ljusfyr byggdes på Utö 1753. Detta runda fyrtorn sprängdes dock under 1808-09 års krig. Det nuvarande fyrtornet uppfördes 1814 under ledning av lotsdirektören Gustaf Brodd. Ljusanordningen och lanternindelen i fyren har sedan förnyats ett flertal gånger. Den nuvarande linsen installerades 1906.

I fyrens tredje våning finns fyrens kuriositet, ett kapell. Kapellet hade inretts åtminstone före 1841 då det omnämns i lotsamiral Alexander Wallronds rapport. Officiellt prästbesök fick Utö endast två gånger om året, men seden var att de äldre männen på Utö i tur och ordning varje söndag förrättade s.k. postillagudstjänster i fyrkyrkan.

Fyren sköttes under svenska tiden av ett par män, men under den ryska perioden utökades fyrpersonalen kraftigt. Fyrmästaren var under ryska tiden öns hierarkiskt sett högsta tjänsteman och fyrmästarna kunde ibland bli beordrade att tillfälligt ersätta lotsfördelningschefen då denne av en eller annan orsak var förhindrad att sköta sin tjänst.

Fram till isbrytarnas tid släcktes fyren för den tid havet låg istäckt. Utö fyr elektrifierades 1935 och samtidigt installerades en radiofyr. Under fortsättningskriget år 1943 började man med fyrens kraftverk producera el för hela byns behov och Utöborna fick elektricitet till sina hem redan på 40-talet.  År 1983 övertog försvarsmakten elförsörjningen. Fastlandsström fick Utö 1996.

Vid fyrens ingång finns två minnesplaketter över krigiska tilldragelser. Den ena är uppsatt till minnet av pansarskeppet Ilmarinens undergång den 13.9.1941. Den andra beskriver Sovjetflottans anfall mot Utö fort i början av vinterkriget 14.12.1939.

Kapellet i fyren kan besökas i samband med guidade turer i fyren. Däremot är rummet med linsanordningen inte öppet för allmänheten.

Fortsätt promenaden österut från fyren, nedför backen och du kommer till Stenhuset.

Stenhuset uppfördes 1753 i samband med byggandet av den första fyren och är därmed Utös äldsta byggnad.

Huset fungerade som tjänstebostad för fyrvaktarna ända till 1860-talet då eldstäderna revs. Fyrvaktarna hade då redan i huvudsak bott i den på 1840-talet uppförda nya Fyrbyggningen på andra sidan vägen.

Stenhuset fungerade sedan som lager, verkstad och vedlider ända till 1990-talet då Sjöfartsverket lät grundrenovera byggnaden och hyrde sedan ut den till Utö hembygdsförening r.f., som år 1991 öppnade ett hembygdsmuseum i byggnaden.

Utställningen på museet tar fasta på Utös särställning som utskärens tjänstemannasamhälle och beskriver lotsarnas, fyrvaktarnas och militärernas historia på Utö. Livet på Utö var naturligtvis mycket mer än dessa tjänstemän och utställningen ger därför också en bild av livet i lokalsamhället, samt fisket och jakten. På museet kan du även se fotografier från olika årstider på Utö, lyssna på berättelser om gamla tider och närmare bekanta dig med de många skeppsbrotten som inträffat i Utövattnen.

Från Stenhuset vandrar vi vidare österut nedför backen, tar en sväng till vänster och kommer till ett vägskäl vid Utös huvudgata.

Vi stannar här en stund och tittar tillbaka söderut. Vi står nu på den plats där den första bebyggelsen på Utö etablerades. De ursprungliga två, genom delning på 1770-talet sedermera fyra, lotshemmansgårdarna på Utö: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) och Södergrannas (Mattas) uppfördes i tät klunga på området nordost och öster om hembygdsmuseet. Platsen är välvald. Den är väl skyddad för de förhärskande sydvästliga vindarna.

Av de äldre, dock inte ursprungliga hemmansbyggnaderna står ännu Grannas och Mattas kvar (två stora gulmålade hus). Sandas tomt är obebyggd och till höger på Vestras gård står ett nybygge. Kring hemmanen växte sedan småningom resten av byn upp. Under första världskriget rev ryssarna ner en del av de äldre husen och byggde upp nya enligt egen stil. Bybilden har senare formats av försvarsmaktens nybyggen.

Resultatet av utvecklingen är en idag osedvanligt stor och tättgrupperad byhelhet, som tack vare de breda vägarna ger ett nästan 'stadsaktigt' intryck. I dag bor det ca 40 personer på Utö året om, resten av husen bebos av sommarboende Utöättlingar som varje sommar återvänder till sina förfäders ö.

Det av sten byggda Bönehuset, Utös andra kyrka, uppfördes med talkoarbete och blev färdigt år 1909. Enligt tradition byggdes Bönehuset därför att de äldre i byn hade svårt att ta sig upp i fyrkyrkan. Bönehuset ligger vid Fårberget där byns kvarnar tidigare fanns. Nu står där försvarets övervakningstorn.

I Bönehuset är det lämpligt att unna sig en stilla stund, sitta ner i bänkarna och blicka ut genom det östra fönstret, kyrkans 'naturliga' altartavla. Från fönstret öppnar sig en vacker vy över havet, som under stormiga dagar brusar vitt över de många grynnorna öster om Utö.

Dessa grynnor blev det amerikanska fraktfartyget Park Victorys öde julnatten 1947. Fartyget hade julaftonen i gott väder gått till ankars vid Lillharu sydost om Utö. Under natten blåste det upp till en kraftig storm med snöyra och Park Victorys ankaren gav med sig. Fartyget hamnade på drift och inom kort hade det gått över flera grynnor och fått flera stora läckor. Fartyget började snabbt sjunka och besättningen gick i livbåtarna.

Efter att man på Utö konstaterat att Park Victory var i sjönöd gick man ut med lotskuttern, räddningsbåten Merikokko samt fortets båt för att undsätta de nödställda. Efter stora ansträngningar lyckades utöborna rädda 38 man av fartygets besättning. De räddade omhändertogs under julhelgen i Utöhemmen. Julnattens dystra saldo var trots allt 10 drunknade och ihjälfrusna.

I Bönehuset vittnar en tioarmad ljusstake med de döda sjömännens namn ingraverade om olyckan. På väggen finns ett tackbrev från USAs ambassadör till Utöborna.

Från Bönehuset går vi vidare österut ned för en backe och kommer då till Utös största äng - Österäng. Ängen var i en inte alltför avlägsen forntid en havsvik och än idag ligger de norra delarna av ängen ofta under vatten.

Österäng utnyttjades ännu för några tiotals år sedan för slåtter och bete. Sedan de tiderna har ängen, liksom de flesta kulturmiljöer i vår yttre skärgård kraftigt förändrats. Enbuskarna har tagit tillbaka den terräng som öborna i tiderna med hårt arbete erövrade. Gräset är tovigt och grovt.

På gamla foton ter sig ängen helt annorlunda, välskött och med kor i bete. Som mest fanns det över 20 kor på ön. Tre av Utöhemmanen hade t.o.m. hölador på ängen. På vissa ställen kan man ännu urskilja låga diken som håller på att växa igen. Om äldre tiders höbärgning, då Utö ännu inte hade fast bosättning och då jurmoborna utnyttjade Utö främst som slåtterland, vittnar ännu vissa platsnamn. På Grumålsberget intill vägen som leder ned till ängen intog jurmoborna sitt morgonmål och på Aftonmålsudden tillredde man efter dagens arbete kvällsvard före hemresan.

Till höger kan man beskåda en synnerligen intressant rullstensås i halvmåneform. Detta är den yttersta utlöparen av Salpausselkä III, som i en mäktigare form presenterar sig på Jurmo.

Ängen utgör under vårarna och höstarna ett av de mest populära målen för ornitologer. Utö är under flyttningstider ett paradis för fågelintresserade och en trogen skara fågelskådare återvänder varje år till Utö. Ibland görs mera sällsynta observationer som lockar 'bongare' från hela landet.

I bortre ändan av ängen finns Utö begravningsplats. Med tanke på öns långa historia och relativt stora befolkning kan besökaren förvånas av det ringa antalet gravar. Förklaringen ligger i att Utö begravningsplats har byggts så sent som 1962. All sand till gravgården måste då hämtas till Utö med pråm. Tidigare begravdes Utöborna i regel på Jurmo.

Den muntliga traditionen har bevarat många historier om de ofta vådliga transporterna av de avlidna till Jurmo i storm och över bedrägliga isar. Om dödsfallen inträffade vintertid fördes den avlidna till Jurmo och begravdes, medan själva jordfästningen förrättades först i samband med Korpoprästens besök på sommaren.

Begravningsplatsens blickfångare är det av Gösta Bergman planerade monumentet över havets offer. Monumentet har formen av ett sprisegel med en röd våd, i likhet med de segel som förr användes på lotsbåtar för tjänsteuppdrag.

Norr om begravningsplatsen står ett ensamt järnkors kringgärdat av grova järnkättingar. Detta är viloplatsen för matros Buchwald ur den kejserliga tyska flottan. Buchwalds lik hittades ilandflutet på Västra udden 16.12.1916.

Vår rundvandring är nu slut och vi återvänder till byn. Om du inte ännu har gått hela promenaden, återvänd  till punkt 1) Stora bron och fortsätt med din tur. På din väg tillbaka till stora bron går du förbi Utö Handel. Öns butik har grundats år 1933 av Utöborna och fungerar fortfarande året om.