Från Stora bron tar du till höger. Promenera längs Utös huvudgata västerut förbi ett antal pittoreska sjöbodar.

Du kommer till ett vägskäl vars högra stråk leder till Utö Havshotel, som tidigare var militärgarnison. Ta till höger om du vill se hotellområdet. På väg till hotellet passerar du också föreningslokalen hembygdsgården.

Hembygdsgården ligger vid Utös huvudgata på Enskär. Byggnaden fungerar som mötesplats för utöborna och olika evenemang hålls där. De största årliga festligheterna är det traditionella midsommarfirandet och sommardanserna i juli. Även Utös bibliotek fungerar året om i samma byggnad. Tidigare bedrev Posten sin verksamhet i byggnadens källarvåning.

Hembygdsgården färdigställdes år 1965 men redan år 1955 hade lotsen Fridolf Öhman med hustru Anni donerat tomten. Föregående år hade medel börjat insamlas för bygget och sockeln göts som talkoarbete av byborna samma år. Sjöfartsstyrelsen hjälpte till med transporter. De ekonomiska förutsättningarna var inte lätta.

Ännu i slutet av 1960-talet var flertalet av dem som arbetade som lotsar och fyrvaktare på Utö bosatta på ön. Hembygdsföreningen hade då också verksamhet på vintern. Nyårsfest firades ofta på hembygdsgården. Nyårs- och sommarfesterna firades med traktering och dans. Ett populärt programnummer under den här tiden var när öns yngre förmågor uppträdde med balett.

En stor del av Enskär var tidigare militärområde och avstängt för besökare. År 2007 köptes Enskärs förra garnisonsområde av en hotellföretagare och kasernen fungerar idag som ett högklassigt hotell med restaurang och gästhamn.

Soldaterna kom till Utö 1912. På ön uppfördes då ett fort som ingick i det ryska kustförsvaret. Under perioden 1918–2005 fungerade Utö fort som en viktig länk inom Finlands kustförsvar. Byggandet av den nuvarande kasernen inleddes år 1973 och färdigställdes år 1978 då också två radhus med tolv bostäder stod färdiga för personalen.

På förra kasernområdet finns också Utös vattenreningsverk som producerar dricksvatten från havsvattnet för hela byns behov. Utö har ett eget vatten- och avloppssystem.

Om du fortsätter din promenad förbi kasernen ända till stranden, kommer du till förbindelsebåtsbryggan. Förbindelsebåten trafikerar mellan Utö och Pärnäs i Nagu så gott som dagligen året om.

Nu kan du vända om och gå mot byn tillbaka till vägskälet.

Ta till höger vid vägskälet och gå västerut. Gå en bit längs vägen och blicka norrut så ser du en gul stenbyggnad. Utö folkskola startade 1884, som den första folkskolan i Korpo kommun.

Orsaken till att man inom folkbildningen var tidigt ute på Utö var att man inom lotsverket i slutet av 1800-talet började förutsätta läs- och skrivkunnighet av blivande lotsar. För att garantera att lotsyrket skulle gå vidare i släkten beslöt utöborna att starta en egen skola tillsammans med jurmoborna.

Idag är skolan finskspråkig och elevunderlaget har under den senaste tiden varierat mellan 3 och 13 elever i klasserna 1–6. Om skolan symboliserar det historiska Utö kan man säga att det nybyggda huset nedanför skolbyggnaden representerar nutiden och framtiden.

I byggnaden fungerar en station som förstärker signalen i en bredbands fiberkabel, som sommaren 2000 drogs från Sverige över till Finland. Utö skola har nu direkt anslutning till kabeln och därmed en snabb och modern IT-förbindelse.

Framför dig ser du det med staket avskärmade militärområdet Västra udden.

På Västra udden kan du ännu skönja spåren av den ryska militärens närvaro på Utö. På udden bakom staketet finns kasematter murade av sten och betong, vilka fungerade som underlag för ett fyra-kanoners 152 mm batteri.

Under första världskriget lade ryssarna en regelrätt kullerstensgata genom byn och på Västra udden har kullerstensgatan bevarats nästan intakt. Längs vägen drogs också en järnvägsräls för ammunitionstransporter. Rälsen revs först på 1960-talet.

Det stora gula huset på vänstra sidan, Adolf-Öhmans, liksom många andra hus på Utö, fungerade under första världskriget som kasernbyggnad.

Efter Adolf-Öhmans viker vi av åt vänster och tar oss vidare längs en stig och några trappor upp på fyrberget. Vi går först till den gul-svarta lotsstationsbyggnadens södra sida, där vi får en utmärkt överblick över havet.

Söder om Utö finns endast några små holmar och kobbar och ca 120 kilometer i sydsydost ligger Dagö i Estland.

Den nuvarande lotsstationen byggdes 1958 och den ersatte då en träbyggnad vars stomme troligen uppförts redan på 1840-talet. Att det gick att få lots vid Utö redan i mitten på 1600-talet framgår ur Johan Månszons sjöbok.

Den fasta bosättningen kom till Utö med kronolotsarna på 1700-talet. På Månszons tid bodde lotsarna ännu på Jurmo, men på 1740-talet flyttade två av Jurmobönderna med sitt folk till Utö och blev ordinarie kronolotsar. Från Jurmo by avskildes Utö först i slutet av 1800-talet.

Utö lotsplats har sedan mitten av 1800-talet utgjort den viktigaste inkörsporten till Skärgårdshavet. Som störst var lotsningarnas antal kring 1970, dryga 2300, men har sedan dess minskat betydligt.

I dag lotsas från Utö fartyg till alla större hamnar i Skärgårdshavet - allt från Hangö i sydost till Enskär i nordväst och även i motsatt riktning ut till havs.

Den livliga trafiken har bidragit till Utös sorgliga rykte som skeppskyrkogård. På Utö hembygdsmuseum kan du närmare bekanta dig med de dramatiska skeppsbrotten i Utövattnen i form av berättelser, föremål och foton.

Finlands första ljusfyr byggdes på Utö 1753. Detta runda fyrtorn sprängdes dock under 1808-09 års krig. Det nuvarande fyrtornet uppfördes 1814 under ledning av lotsdirektören Gustaf Brodd. Ljusanordningen och lanternindelen i fyren har sedan förnyats ett flertal gånger. Den nuvarande linsen installerades 1906.

I fyrens tredje våning finns fyrens kuriositet, ett kapell. Kapellet hade inretts åtminstone före 1841 då det omnämns i lotsamiral Alexander Wallronds rapport. Officiellt prästbesök fick Utö endast två gånger om året, men seden var att de äldre männen på Utö i tur och ordning varje söndag förrättade s.k. postillagudstjänster i fyrkyrkan.

Fyren sköttes under svenska tiden av ett par män, men under den ryska perioden utökades fyrpersonalen kraftigt. Fyrmästaren var under ryska tiden öns hierarkiskt sett högsta tjänsteman och fyrmästarna kunde ibland bli beordrade att tillfälligt ersätta lotsfördelningschefen då denne av en eller annan orsak var förhindrad att sköta sin tjänst.

Fram till isbrytarnas tid släcktes fyren för den tid havet låg istäckt. Utö fyr elektrifierades 1935 och samtidigt installerades en radiofyr. Under fortsättningskriget år 1943 började man med fyrens kraftverk producera el för hela byns behov och Utöborna fick elektricitet till sina hem redan på 40-talet. År 1983 övertog försvarsmakten elförsörjningen. Fastlandsström fick Utö 1996.

Vid fyrens ingång finns två minnesplaketter över krigiska tilldragelser. Den ena är uppsatt till minnet av pansarskeppet Ilmarinens undergång den 13.9.1941. Den andra beskriver Sovjetflottans anfall mot Utö fort i början av vinterkriget 14.12.1939.

Kapellet i fyren kan besökas i samband med guidade turer i fyren. Däremot är rummet med linsanordningen inte öppet för allmänheten.

Fortsätt promenaden österut från fyren, nedför backen och du kommer till Stenhuset.

Museets byggnad heter Stenhuset. Den uppfördes 1753 i samband med byggandet av den första fyren och är därmed Utös äldsta byggnad.

Stenhuset fungerade som tjänstebostad för fyrvaktarna ända till 1860-talet då eldstäderna revs. Fyrvaktarna hade då redan i huvudsak bott i den på 1840-talet uppförda nya fyrbyggningen på andra sidan vägen.

Stenhuset fungerade sedan som lager, verkstad och vedlider ända till 1990-talet då Sjöfartsverket lät grundrenovera byggnaden och hyrde sedan ut den till Utö hembygdsförening, som år 1991 öppnade ett hembygdsmuseum i byggnaden.

Utställningen på museet tar fasta på Utös särställning som utskärens tjänstemannasamhälle och beskriver lotsarnas, fyrvaktarnas och militärernas historia på Utö. Livet på Utö var naturligtvis mycket mer än dessa tjänstemän och utställningen ger därför också en bild av livet i lokalsamhället, samt fisket och jakten.

På museet kan du även se fotografier från olika årstider på Utö, lyssna på berättelser om gamla tider och närmare bekanta dig med de många skeppsbrotten som inträffat i Utövattnen.

Från Stenhuset vandrar vi vidare österut nedför backen, tar en sväng till vänster och kommer till ett vägskäl vid Utös huvudgata. Vi stannar här en stund och tittar tillbaka söderut. Vi står nu på den plats där den första bebyggelsen på Utö etablerades.

De ursprungliga två, genom delning på 1770-talet sedermera fyra, lotshemmansgårdarna på Utö: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) och Södergrannas (Mattas) uppfördes i tät klunga på området nordost och öster om hembygdsmuseet.

Platsen är välvald. Den är väl skyddad för de förhärskande sydvästliga vindarna. Av de äldre, dock inte ursprungliga hemmansbyggnaderna står ännu Grannas och Mattas kvar (två stora gulmålade hus). Sandas tomt är obebyggd och till höger på Vestras gård står ett nybygge. Kring hemmanen växte sedan småningom resten av byn upp.

Under första världskriget rev ryssarna ner en del av de äldre husen och byggde upp nya enligt egen stil. Bybilden har senare formats av försvarsmaktens nybyggen. Resultatet av utvecklingen är en idag osedvanligt stor och tättgrupperad byhelhet, som tack vare de breda vägarna ger ett nästan 'stadsaktigt' intryck.

I dag bor det ca 40 personer på Utö året om.

Fortsätt promenaden till höger längs kullerstensgatan och ta ytterligare till höger. Du promenerar mellan två rödmyllehus, går över 'plan' och kommer till byns östra del.

En ny era på Utö inträdde i slutet av 2005, när armén drog sig tillbaka från Utö. Sedan försvarsmakten, som då var den största arbetsgivaren på ön, lämnade Utö, är det hembygdsföreningen på Utö som arbetar för att ön skall bevaras bebodd året runt.

Ett fastighetsaktiebolag som grundades av Utö hembygdsförening, köpte år 2006 arméns gamla bostäder i östra delen av byn och använder dem idag som hyresbostäder för året om boende. Största delen av Utös hyresbostäder ligger här vänster om vägen nedanför Bönehuset.

Fortsätt längs vägen mot södra udden och du ser på vänstra sidan en minnessten över en rysk telegrafist som stupade i striden. Utö utsattes för ett flottanfall under första världskriget, då tyska kejserliga flottan 10.8.1915 testade Utö forts styrka. Den gången bet Utöbatterierna så väl i från sig att tyskarna efter en ganska resultatlös skottväxling drog sig tillbaka.

Om du ser dig omkring i den här delen av byn, ser du ett par exempel på den ryska tsartida militärarkitekturen på Utö. T.ex det lilla röda huset närmast minnesstenen, Telegrafen, har tydliga ryska kännetecken såsom höga fönster och utsirade foderbräden. Huset användes tidigare som telegrafstation.

Också Kojuvret, ett stort rött hus med fyra tjocka skorstenar lite högre upp mot öster, representerar det ryska byggnadsskicket. Huset har byggts av den ryska armén under första världskriget och enligt rysk tradition har varje eldstad.

Taket med sina fyra skorstenar påminde Utöborna om ett kojuver varför huset fick sitt namn. Också höjden på de ryska husens takås är en annan än det som har varit brukligt i Finland.

Vår promenad fortsätter uppför en liten backe mot Utös södra udde, Kesnäs. Ta till höger vid vägskälet. Kesnäs kan vara svårt att nå i början av sommaren p.g.a aggressiva häckande tärnor. Men om de låter dig promenera i fred längs vägen genom heden, kommer du till Utös sydligaste spets och minnesmärket Stjärnan och korset.

Stjärnan och korset restes 1989 till minnet av barken Draken som förliste här 1929. Minnesmärket står idag på klippan där Utöborna då i två dygn stod och maktlösa såg på hur Drakens besättning kämpade.

Haveriet inträffade den 11.11.1929 då den tremastade barken Draken från Nystad rände upp på Örebåda, den höga kobbe som ligger framför dig ca 150 meter från Utös sydligaste udde.

Stormen rasade med orkanstyrka i ett och halvt dygn och trots det korta avståndet fanns det inga möjligheter att undsätta de skeppsbrutna. Då stormen slutligen bedarrat något lyckades öborna med stora ansträngningar bärga de överlevande. Fem män hade då hunnit drunkna eller frysa ihjäl.

Draken-tragedin blev en påstöt för den organiserade sjöräddningen i Finland och även Utö fick år 1934 en egen sjöräddningsstation.

Om du lyckades ta dig ända till sydspetsen, vänd nu tillbaka och gå mot vägskälet. Vägen till höger leder till Utös avfallshanteringsstation som är ett avstängt område.

Du kan dock promenera en liten bit mot den, gå förbi Utös meteorologiska station där Finlands Meteorologiska instituts väderobservationsapparatur finns.

Till höger om vägen ser du gamla av sten och betong murade kasematter som ryssarna byggt under första världskriget som underlag för kanonbatterier.

Hela Kesnäs var militärområde ända till år 2004 och stängt för allmänheten.

Om du inte vill se avfallshanteringsstationen på närmare håll, vänd om och gå tillbaka till Telegrafen. Vik till höger och gå upp mot Bönehuset.

Det av sten byggda Bönehuset, Utös andra kyrka, uppfördes med talkoarbete och blev färdigt år 1909. Enligt tradition byggdes Bönehuset därför att de äldre i byn hade svårt att ta sig upp i fyrkyrkan. Bönehuset ligger vid Fårberget där byns kvarnar tidigare fanns. Nu står där försvarets övervakningstorn.

I Bönehuset är det lämpligt att unna sig en stilla stund, sitta ner i bänkarna och blicka ut genom det östra fönstret, kyrkans 'naturliga' altartavla. Från fönstret öppnar sig en vacker vy över havet, som under stormiga dagar brusar vitt över de många grynnorna öster om Utö.

Dessa grynnor blev det amerikanska fraktfartyget Park Victorys öde julnatten 1947. Fartyget hade julaftonen i gott väder gått till ankars vid Lillharu sydost om Utö. Under natten blåste det upp till en kraftig storm med snöyra och Park Victorys ankaren gav med sig. Fartyget hamnade på drift och inom kort hade de gått över flera grynnor och fått flera stora hål i skrovet. Fartyget började snabbt sjunka och besättningen gick i livbåtarna.

Efter att man på Utö konstaterat att Park Victory var i sjönöd gick man ut med lotskuttern, räddningsbåten Merikokko samt fortets båt för att undsätta de nödställda. Efter stora ansträngningar lyckades utöborna rädda 38 man av fartygets besättning. De räddade omhändertogs under julhelgen i Utöhemmen. Julnattens dystra saldo var trots allt 10 omkomna sjömän.

I Bönehuset vittnar en tioarmad ljusstake med de döda sjömännens namn ingraverade om olyckan. På väggen finns ett tackbrev från USAs ambassadör till Utöborna.

Från Bönehuset går vi vidare österut ned för en backe och kommer då till Utös största äng - Österäng.

Österäng var i en inte alltför avlägsen forntid en havsvik och än idag ligger de norra delarna av ängen ofta under vatten.

Österäng utnyttjades ännu till mitten av 60-talet för slåtter och bete. Sedan de tiderna har ängen, liksom de flesta kulturmiljöer i vår yttre skärgård kraftigt förändrats. Enbuskarna har tagit tillbaka den terräng som öborna i tiderna med hårt arbete erövrade. Gräset är tovigt och grovt.

På gamla foton ter sig ängen helt annorlunda, välskött och med kor i bete. Som mest fanns det över 20 kor på ön. Tre av Utöhemmanen hade t.o.m. hölador på ängen. På vissa ställen kan man ännu urskilja låga diken som håller på att växa igen.

Om äldre tiders höbärgning, då Utö ännu inte hade fast bosättning och då jurmoborna utnyttjade Utö främst som slåtterland, vittnar ännu vissa platsnamn. På Grumålsberget intill vägen som leder ned till ängen intog jurmoborna sitt morgonmål och på Aftonmålsudden tillredde man efter dagens arbete kvällsvard före hemresan.

Till höger kan man beskåda en synnerligen intressant rullstensås i halvmåneform. Detta är den yttersta utlöparen av Salpausselkä III, som i en mäktigare form presenterar sig på Jurmo.

Ängen utgör under vårarna och höstarna ett av de mest populära målen för ornitologer. Utö är under flyttningstider ett paradis för fågelintresserade och en trogen skara fågelskådare återvänder varje år till Utö. Ibland görs mera sällsynta observationer som lockar 'bongare' från hela landet.

I bortre ändan av ängen finns Utö begravningsplats. Med tanke på öns långa historia och relativt stora befolkning kan besökaren förvånas av det ringa antalet gravar. Förklaringen ligger i att Utö begravningsplats har byggts så sent som 1962. All sand till begravningsplatsen måste då hämtas till Utö med pråm. Tidigare begravdes Utöborna i regel på Jurmo.

Den muntliga traditionen har bevarat många historier om de ofta vådliga transporterna av de avlidna till Jurmo i storm och över bedrägliga isar. Om dödsfallen inträffade vintertid fördes den avlidna till Jurmo och begravdes, medan själva jordfästningen förrättades först i samband med Korpoprästens besök på sommaren.

Begravningsplatsens blickfång är det av Gösta Bergman planerade monumentet över havets offer. Monumentet har formen av ett sprisegel med en röd våd, i likhet med de segel som förr användes på lotsbåtar för tjänsteuppdrag.

Norr om begravningsplatsen står ett ensamt järnkors kringgärdat av grova järnkättingar. Detta är viloplatsen för matros Buchwald ur den kejserliga tyska flottan. Buchwalds lik hittades ilandflutet på Västra udden 16.12.1916.

Nu återvänder vi tillbaka till byn i riktning mot Stora bron.

Utö Handel grundades år 1932 av 14 familjer på Utö som ett familjebolag. Ännu idag betjänar butiken kunder året runt. Sedan år 1990 Utö Handel har varit ett aktiebolag men aktierna innehas av ättlingar till de familjer som grundade butiken.

År 1939 flyttade Utö Handel in i hemmanet Sandas tidigare huvudbyggnad som efter första världskriget hade tillfallit staten. Huset var beläget bredvid Vapenlagret. Det nuvarande butikshuset byggdes år 1959 och med åren har många om- och tillbyggnader gjorts.